SANNINGEN OM ISRAEL

 

Frågorna är många och svaren likaså. Stor oklarhet och förvirring råder. En säger si, en annan så. Vad säger då Bibeln om Israels frälsning? Lämnas där inga klara besked i detta ämne? Jo, förvisso. Mot bakgrund av Bibelns klara undervisning i detta ämne är det förvånande, att förvirringen är så stor. [1]

Denna skrift vill inte föra fram ytterligare en mänsklig teori vid sidan av alla dem som redan finns. Vi har mer än nog av mänskliga spekulationer. Avsikten med denna skrift är att presentera Bibelns svar på frågorna om Israel och dess frälsning. Så kan var och en pröva, om det som här sägs vara Bibelns lära, verkligen är det. [2]

Vi skall först och främst gå igenom den text, som tar itu med just de frågor som här inledningsvis nämnts, nämligen Rom. 9-11. Där tar aposteln upp frågan om Israels frälsning. Sedan vi tagit del av denna klarläggande undervisning, skall vi ge akt på Bibelns undervisning i övrigt: Jesu syn på Israel, De löften och hotelser som gavs till Israel av Mose och profeterna, Löftena om ett återvändande till Kanaans land, Förstockelsen enligt Jes. 6 m.m. Vi .skall också beröra den hemligheten, att judafolket trots alla svåra förföljelser har överlevt och skall finnas kvar till den yttersta dagen, fastän nästan alla andra forntida folk har försvunnit. [3]

 

Det egentliga Israel och Israel efter köttet. Läs 9:1-13!

Paulus börjar sin utredning om Israels frälsning med att klargöra skillnaden mellan det egentliga Israel och Israel efter köttet. Först ger aposteln med de starkaste ord uttryck för »stor bedrövelse och oavlåtligt kval» (9:2) över att Israel efter köttet genom sin ihärdiga otro dragit Guds förbannelse över sig. Så stor är hans kärlek till sitt eget folk, att han önskar att i stället han själv »vore förbannad och bortkastad från Kristus, om detta kunde gagna mina bröder, mina fränder efter köttet» (9:3). Sedan klargör han, varför han älskar sitt folk så högt (9:4-5). Det har ju betrotts med så stora gåvor: ärenamnet »Israel» (1 Mos. 32:28); »sonskapet», d.v.s. att vara utvalt framför andra folk till en särskild, frälsningshistorisk uppgift; »härligheten», d.v.s. Guds härliga nådesnärvaro mitt ibland sitt folk över förbundsarkens lock, den s.k. »nådastolen»; »förbunden och lagstiftningen och tempeltjänsten» och slutligen »löftena». Från dem härstammar också de stora patriarkerna och först och sist Kristus själv, som är »Gud, högtlovad i evighet» (9:5). [1]

Att nu Israel efter köttet brutit förbundet och dragit över sig den förbannelse, som Mose varnat för (5 Mos. 28:15ff), innebär inte att »Guds löftesord skulle ha blivit om intet. Ty 'Israel', det är inte detsamma som alla de som härstammar från Israel» (9:5). Man måste alltså skilja mellan Israel efter köttet och det egentliga Israel, det Israel som är »fött efter Anden» (Gal. 4:29), de israeliter som har omskurna hjärtan (se 5 Mos. 30:6, Rom. 2:28-29). Endast de israeliter, som genom Ordet och Anden är födda på nytt, är det egentliga Israel (9:6-9), Abrahams sanna barn. De har inte dragit över sig förbannelsen och blivit fråntagna Guds rike (jämför Jesu ord Matt. 21:43). De är »löftets barn», Herrens »välsignade» (jämför Mose ord om välsignelse eller förbannelse i t.ex. 5 Mos. 11 :27-28). [2]

Israels folk, d.v.s. alla de som härstammade från Abraham via Isak och Jakob, var visserligen såsom yttre folk ett Guds egendomsfolk. Ty Gud hade under gamla förbundet utvalt det till en särskild, frälsningshistorisk uppgift och därför inträtt i ett särskilt förbundsförhållande till det. Han hade uppenbarat sig för just detta folk och bodde i dess mitt, vilket molnskyn över förbundsarken vittnade om. Han hade givit detta folk en konstitution, som gjorde det till en helt unik teokrati, ett rike där stat och kyrka var samma sak. Detta synliga Israel är emellertid inte detsamma som det egentliga Israel, Israel »efter Anden». Endast det Israel, som genom Ordet och Anden är fött på nytt, är det egentliga eller sanna Israel. Och det är för det egentliga Israels skull som det synliga Israel får bära ärenamnet Israel. [3]

I 9:6-9 talar aposteln om att inte alla från Israel efter köttet tillhör Israel i egentlig mening. Det gör endast de troende israeliterna, de som blivit födda av Gud genom hans löftesord, hans evangelium. Paulus tar fram ett par gammaltestamentliga förebilder till hur det egentliga Israel blir till. Precis som Isaks lekamliga födelse inte var en följd av mänsklig förmåga utan av Guds löftesord, så är Abrahams sanna barn sådana, som genom evangelii löfte blivit andligt födda. De troende är »löftets barn, precis som Isak» (Gal. 4:28). [4]

Att det sanna barnaskapet är ett verk av Guds nåd allena understryker apostelns andra exempel »än mer» (9:10-13), nämligen Guds utkorelse av Jakob. Om nu inte alla som genom lekamlig födelse härstammar från Abraham är sanna israeliter, vilka är då Guds sanna barn? Först har Paulus visat på skillnaden mellan Abrahams båda söner Ismael och Isak, nämligen att bara Isak är löftets barn. Men om nu någon vill framhålla att skillnaden i stället grundade sig på att de inte hade samma mor, så visar aposteln på Esau och Jakob. Dessa hade inte bara samma far (som Ismael och Isak) utan också samma mor, nämligen Rebecka. De var alltså båda lika mycket legitima barn till Isak och Rebecka och därtill tvillingar. Ändå hade Gud utkorat Jakob till att bli stamfader för sitt folk, och detta »förrän dessa var födda och innan de ännu gjort vare sig gott eller ont» (9:11). [5]

När Herren sade till Rebecka: »Den äldre skall tjäna den yngre» (1 Mos. 25:23), tog han inte hänsyn till de båda sönernas födelse, deras naturliga beskaffenhet eller deras uppförande. Gud hade redan av evighet fattat det fasta beslutet, att han skulle anta Jakobs säd till sitt folk, uppenbara för det sina ord och rätter och att världens frälsning skulle utgå från Jakob. Detta var ett »Guds utkorelse-beslut» (9:11) och det var i enlighet med detta beslut som Rebecka fick veta, att Jakob, inte den förstfödde Esau, skulle föra löftet till Abraham och Isak vidare. Jakobs kallelse grundade sig alltså till ingen del på någon åtgärd från Jakobs sida. Paulus citerar Mal. 1:2, 3, som bekräftar att Guds utkorelse inte påverkats av någon mänsklig åtgärd utan är Guds fria beslut. [6]

Jakobs utkorelse och kallelse handlar visserligen om utkorelsen till Israels frälsningshistoriska uppgift, inte om Rebeckas söners och deras efterkommandes slutliga salighet eller fördömelse. Men denna utkorelse av Jakob är ändå en förebild för utkorelsen till salighet. Liksom Isak är Jakob en förebild för »Guds barn» (9:8), som är utkorade av evighet av Guds nåd allena. Och att Esau uteslöts från löfteslinjen är ett vittnesbörd om, att inte alla som härstammar från Abraham efter köttet är »löftets barn», rätta israeliter. Jakobs exempel lär oss också, att alla de israeliter som är utvalda till tro och salighet har på samma sätt som Jakob utvalts av Gud enligt Guds fria beslut, utan varje hänsyn till deras födelse eller härkomst, vilja eller strävan. De är Abrahams rätta barn uteslutande av nåd och får slutligen den eviga saligheten. [7]

Man bör observera, att aposteln här endast talar om utkorelsen av Jakob till hans frälsningshistoriska uppgift, inte om något gudomligt beslut som reglerat Esaus öde. Därför kan apostelns exempel från Israels historia inte användas som en förebild för en predestination till fördömelse. Någon sådan finns inte enligt den heliga Skrift. Gud är helt och hållet orsaken till Guds barns eviga salighet men inte till fördömelsen. Vad som är orsaken till fördömelsen tar inte Paulus upp här utan senare, nämligen människans ohörsamhet och gensträvighet: »Hela dagen har jag uträckt mina händer till ett ohörsamt och gensträvigt folk» (10:21). [8]

Det som Paulus här säger om Guds barn från Israel efter köttet, gäller om alla Guds barn, också de hedningar som genom tron blir inympade i det sanna Israel. De har inte heller sig själva eller sitt eget uppförande att tacka för sitt barnaskap och sin salighet. Orsaken därtill är endast och allenast Guds utkorelse och kallelse. Men i Rom. 9-11 talar Paulus om det gammaltestamentliga förbundsfolket och visar, att fastän många av hans bröder efter köttet är förstockade och förlorade, så har likväl Guds ord till Israel inte blivit om intet. Det finns alltjämt också rätta israeliter, som utvalts och kallats till barnaskap och evigt liv, som föds på nytt genom löftet och sålunda är Guds älskade barn, som skall ärva den utlovade, eviga välsignelsen. [9]

Guds suveränitet och frälsningsvilja. Läs 9:14-29!

Aposteln tar i 9:14-18 upp en invändning, som det föregående kan ge upphov till: Är inte Guds suveränitet orättfärdig? (9:14). Aposteln svarar: »Bort det!» Även om vårt mänskliga förstånd vill dra en sådan slutsats, så är det inte så. Ty Guds handlingar kan inte vara orättfärdiga. Aposteln citerar Guds ord till Mose i 2 Mos. 33:18, 19 som bevis (9:15). Enligt detta ord har Guds nåd och barmhärtighet helt och hållet sin grund i Gud allena. Gud är inte skyldig någon något. När Gud förbarmar sig över någon, så är detta helt oförtjänt. Det beror uteslutande på Guds fria välbehag, »inte på någon människas vilja eller strävan» (9:16). Härmed har Paulus bevisat, att det inte är orättfärdigt, när Gud enligt sin egen bedömning utväljer, vilka han vill. Ingen har ju förtjänat denna nåd och Gud är inte redovisningsskyldig inför någon. [11]

Men Paulus vill också visa utifrån ett fall, där någon fått erfara Guds vrede, att det inte finns någon orättfärdighet hos Gud (9:17). Ty Guds vrede drabbar aldrig oförtjänt utan alltid sådana, som förtjänat den genom sin ihärdiga fiendskap mot Gud. Vidare blir Guds dom över hans fiender alltid till Guds sanna barns hjälp och till förhärligande av hans stora nåd, som är enda orsaken till hans barns frälsning. Apostelns exempel utgörs av Farao, som fick erfara Guds förstockelsedom. Genom denna dom var inte Gud orättfärdig. Ty Farao själv var orsaken till förstockelsedomen genom sitt upprepade motstånd mot Gud. Och lika visst som förstockelsedomen leder till evig förtappelse, så leder Guds utkorelse, som endast Gud själv är orsak till, till omvändelse och evig salighet. Genom domen över Farao visade också Gud sin makt att frälsa sin hjord undan de värsta fiender. »Ingen skall rycka dem ur min hand» (Joh. 10:28). [12]

»Alltså är han barmhärtig mot vem han vill» (9:18) och ingen har förtjänat denna barmhärtighet. Gud är alltså inte orättfärdig, när han i sin fria barmhärtighet utkorar och omvänder någon, ty det är inte orättfärdigt att förbarma sig över någon. »Har jag inte lov att göra, som jag vill, med det som är mitt? Eller skall du med onda ögon se på att jag är så god?» (Matt. 20:15). »Och vem han vill förhärdar han» (9:18), men ingen förhärdelsedom är oförtjänt. Gud är inte orättfärdig, när han vill förhärda den, som först förhärdat sig själv genom att ihärdigt stå honom och hans sanna församling emot. [13]

Inför den förvetna frågan, varför Gud omvänder somliga och tillåter att andra förblir ihärdiga motståndare till nåden och slutligen förhärdade, skall människan lägga fingret på munnen och tiga. Men det vill inte det köttsliga förnuftet. Det säger i stället: »Vad har han då att förebrå oss? Kan väl någon stå emot hans vilja?» (9:19). Det köttsliga förnuftet vill inte nöja sig med Guds i Skriften uppenbarade vilja, det som Skriften klart och tydligt uppenbarar. Det vill tränga in i Guds hemliga, i Skriften inte uppenbarade vilja. [14]

Aposteln går inte in på förnuftets argument, eftersom dess utgångspunkt är felaktig, nämligen att förnuftet inte är underordnat Gud utan kan döma över honom. Läs och begrunda 9:20-21 om krukmakaren och leret i hans hand! Gud står över sin skapelse och har suverän rätt att göra vad han vill med det som är hans. Vi borde lovprisa Guds storhet och oändliga godhet mot oss i stället för att revoltera mot hans suveränitet och majestät. [15]

Den sanning som Paulus lyft fram i 9:14-21 innehåller ett direktiv för alla skrifttrogna teologer. De skall ge akt på gränslinjen, där den gudomliga uppenbarelsen upphör och Guds icke uppenbarade hemligheter börjar. I Skriften är det klart och tydligt uppenbarat, vad som är den enda orsaken till omvändelsen och saligheten, nämligen Guds nåd och barmhärtighet, och vad som är den enda orsaken till förhärdelse och fördömelse, nämligen människans onda vilja Detta dubbla skall man med all flit stryka under och inskärpa. Det tjänar till själarnas frälsning och fromma. Vidare lär Skriften i Rom. 9:14-21 och 11:33-36, att det finns en Guds vilja, som inte kan utforskas, en gudomlig hemlighet, som Gud förbehållit sin egen vishet, och att just svaret på frågan »varför blir somliga omvända och inte andra?» (cur alii prae aliis?) är en sådan hemlighet. Här har den kristna läran och teologin nått sin gräns. Här gäller det att göra halt. Den som börjar utforska det som tillhör Guds hemlighet, råkar utan undantag i strid med den store, majestätiske Guden. [16]

I 9:22 visar Paulus på det faktum, att Gud visat stor långmodighet mot dem, som genom sitt ihärdiga motstånd mot Guds nåd blivit »vredens kärl». Guds »långmodighet» har alltid till syfte att syndaren skall vända om och ta emot den erbjudna nåden. Gud har alltså allvarligt erbjudit sin nåd också åt dem, som till sist genom sitt framhärdande i otro dragit över sig Guds förstockelsedom och blivit »vredens kärl», »färdiga till fördärv». »Han är långmodig mot er, eftersom han inte vill, att någon skall förgås, utan att alla skall vända sig till bättring» (2 Petr. 3:9). Också sådana syndare, som är mogna för en omedelbar dom, visar Gud långmodighet emot. Men när de fortsätter i förakt för all långmodighet och nåd, tar Gud till sist sin hand ifrån dem och lämnar dem i sin förstockelse och därmed i fördärvet. [17]

»Barmhärtighetens kärl» (9:23) är de, som genom Guds barmhärtighet blivit omvända, benådade med Guds »härlighets rikedom» (jämför Ef. 1:6). Om »barmhärtighetens kärl» heter det, att Gud förut berett dem till härlighet». Redan »förut», i sitt eviga beslut, har Gud berett dem till den eviga saligheten. Jämför vad konungen enligt Matt. 25:34 säger till dem som står på hans högra sida: »Kom, ni min Faders välsignade, och tag i besittning det rike, som är tillrett åt er från världens begynnelse.» »Till att vara sådana har han också kallat oss» (9:24), d.v.s. kallelsen är det medel, genom vilket Gud förverkligar sitt eviga utkorelsebeslut. [18]

Lägg märke till att aposteln inte talar om föruttillredelse av »vredens kärl»! De är själva skuld till sin fördömelse. Men »barmhärtighetens kärl» har endast Guds nåd och barmhärtighet att tacka för sin omvändelse och salighet. Ty långt innan de gjort vare sig gott eller ont, har Gud berett dem till sitt rike. »Alltså beror det inte på någon människas vilja eller strävan, utan på Guds barmhärtighet» (9:16). (Jämför Konkordieformeln, SD Xl,82, SKB s. 671). [19]

Nu finns de utvalda inte bara bland »dem som är av judisk börd, utan också bland dem som är av hednisk börd» (9:24). Guds utvalda folk, hans egendomsfolk, är alltså de troende av både judisk och hednisk börd. Ty de utvalda av hednisk börd har inympats i det äkta olivträdet, det sanna Israel (Rom 11:24). Det Paulus här säger har redan Gamla testamentets profeter Hosea och Jesaja sagt före honom. Hosea har profeterat om hedningarnas upptagande som Guds folk (9:25-26) och Jesaja har sagt om det yttre Israel att »allenast en kvarleva skall bli frälst», och detta av nåd allena (9:27-29). Ty »om Herren Sebaot inte hade lämnat en avkomma kvar åt oss, då vore vi som Sodom, vi vore Gomorra lika», d.v.s. då skulle inte ens en kvarleva bli frälst. Vi måste alltså skilja mellan hela Israel »efter köttet» och hela Israel »efter Anden». »Om än Israels barn (d.v.s. hela Israel efter köttet) vore till antalet som sanden i havet, så skall dock allenast en kvarleva bli frälst» (d.v.s. hela det egentliga Israel, Israel efter Anden) (9:27). Ty det finns »en kvarleva i kraft av en utkorelse, som har skett av nåd» (11:5), men mera därom längre fram. [20]

Hedningarnas tro och Israels otro. Läs 9:30-10:21!

Fastän hedningarna »inte for efter rättfärdighet», har de fått trons rättfärdighet (9:30), den enda rättfärdighet som gäller inför Gud och som ges genom evangelium av nåd allena. Det yttre Israel däremot har för sin otros skull ingen rättfärdighet, ty på gärningarnas väg kan ingen rättfärdighet vinnas (9:31-32). Redan Jesaja har lärt att Kristus är »en klippa, som skall bli dem till fall; men den som tror på den skall inte komma på skam» (9:33). [22]

Paulus vill verkligen att hans bröder efter köttet skall bli frälsta (10:1), men deras nitälskan för Gud sker inte med rätt insikt (10:2). De försöker vinna rättfärdigheten genom egna gärningar i stället för att ta emot den som en fri gåva från Gud (10:3). De förstår inte, att Kristus är deras laguppfyllelse och deras rättfärdighet genom tron (10:4). Den rättfärdighet som skänkes människan och mottages genom tron var också i gamla förbundet den enda vägen till frälsning. Redan Mose skilde mellan lagens rättfärdighet och trons. Om lagens rättfärdighet skrev han, att den förutsätter fullkomlig lydnad (10:5). Följaktligen kan ingen bli rättfärdig på lagens väg. »Ingen rättfärdig finnes, inte en enda... Ingen finns, som gör vad gott är, det finns ingen enda» (3:10, 11). »Av laggärningar blir intet kött rättfärdigt inför honom» (3:20). [23]

När aposteln i 10:6-8 undervisar om trons rättfärdighet, citerar han 5 Mos. 30:11-14. Denna rättfärdighet är oss helt nära, nämligen i Ordet, genom vilket den överlämnas åt oss som en fri gåva. Vi behöver inte klättra upp i himmelen för att hämta ned den eller ta oss ned till avgrunden för att hämta upp den. Den blir frälst och salig, vem det än är, som tar emot den rättfärdiggörelse, som Kristus vunnit åt oss genom sin ställföreträdande gottgörelse, sin död och uppståndelse. Ty bekänner du »att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror, att Gud har uppväckt honom från de döda, då blir du frälst» (10:9). Ja, »ingen som tror på honom skall komma på skam», lär redan Gamla testamentet (10:11, se Jes. 28:16). [24]

Skillnaden mellan de som är Guds folk och de som inte är det går alltså inte mellan judar och hedningar utan mellan troende och icke-troende, vilket även framgår av Joels profetia (2:32): »Var och en som åkallar Herrens namn, han skall bli frälst» (10:12-13). Men ingen kan bli troende utan Guds ord, ty tron skänkes genom evangelium. Men alla tar inte emot evangeliets gåva, »inte alla har blivit evangelium lydiga» (10:14-17). Redan Jesaja klagar: »Vem trodde vår predikan?» (10:16, se Jes. 53:1). [25]

Är det då Guds fel att de flesta från Israel efter köttet sakna trons rättfärdighet? Kan man skylla på att de aldrig fått höra evangelium? Nej, »deras tal har gått ut över hela jorden och deras ord till världens ändar» (10:18, se Psalt. 19:5). Kan man skylla på att Gud inte utrustat Israel med tillräckligt förstånd till att förstå evangeliets predikan och att därför evangeliet saknar förmåga att upptända tro hos Israel? Nej, redan Mose har sagt att »ett hednafolk utan förstånd» kommer att genom tron upptas i Guds rike och därigenom reta det yttre Israel till vrede. Och av Jesajas profetior framgår, att evangelium ha makt att skapa tro hos »dem som inte sökte mig» (10:19-20). Så inte kan det yttre Israel ursäkta sin otro med att evangeliet är för kraftlöst eller att det inte nåtts av det. Nej, »hela dagen har jag uträckt mina händer till ett ohörsamt och gensträvigt folk», säger Herren (10:21, aposteln citerar Jes. 65:2). Orsaken till att Israel efter köttet inte är detsamma som det sanna Israel är alltså helt och hållet Israels egen ohörsamhet och gensträvighet mot Guds stora barmhärtighet och långmodighet (»hela dagen har jag uträckt mina händer»). Av Guds klara lära att tron och den eviga saligheten helt och hållet är ett verk av Guds Ande och Ord följer inte att otron och den eviga osaligheten till en del kan skyllas på Gud. Orsaken till otron och osaligheten är människan själv, hennes ohörsamhet emot och förkastande av Guds gränslösa nåd. [26]

Gud har inte förskjutit sitt folk. Läs 11:1-10!

Betyder då detta, att Gud förskjutit sitt folk, att alla israeliter efter köttet drabbats av förbannelsen? Ingalunda. Paulus själv är ju ett bevis för att inte alla är förkastade (11:1). Som framgår av det föregående måste man skilja mellan det yttre Israel och det egentliga Israel, alltså det Gudsfolk, »som redan förut hade blivit känt av honom» (11:2), eller bättre översatt, »som Gud i förväg utsett» (Luther). Det grekiska verbet proégnå betyder inte »i förväg veta något om» utan »i förväg känna som sina egna», d.v.s. »i förväg utvälja». Samma verb möter oss i Rom. 8:29, där det står: »Ty dem som han i förväg kände som sina egna (= utvalde), dem har han också förutbestämt till att bli hans Sons avbilder.» [28]

Det egentliga Israel, som Gud i förväg utvalt till salighet, är alltså inte detsamma som det yttre Israel. Så har det aldrig varit. Aposteln hänvisar till Elias tid (11:2-4). Då var det bara en liten rest, »sju tusen män», som tillhörde det egentliga Israel. »Likaså», framhåller aposteln, »finns också i den tid som nu är, en kvarleva enligt en utkorelse, som har skett av nåd» (11:5), inte av nåd plus någon människans gärning, »annars vore nåd inte mer nåd» (11:6). [29]

Så kan aposteln sammanfatta: »Vad Israel (d.v.s. det yttre Israel) står efter, det har det inte fått; allenast de utvalda (d.v.s. det egentliga Israel) har fått det, medan de andra har blivit förstockade» (11:7). Denna Israels förstockelse är ingenting, som strider emot Israels heliga skrifter, utan tvärtom vad som förutsagts i dem. Aposteln hänvisar till vad Mose (5 Mos. 29:4), Jesaja (19:10f) och David (Ps. 69:23f) sagt (11:8-10). Förstockelsen innebär en blindhet och dövhet, så att de förstockade varken kan se eller höra. »Så är det ännu i dag», säger aposteln. [30]

De frälsningsbringande följderna av Israels fall. Läs 11:11-15!

Var det då Guds vilja att Israel skulle falla? »Bort det!» (11:11). Gud vill ingen syndares död. Fastän en människas utkorelse och salighet uteslutande är orsakad av Guds fria nåd, så är likväl en människas förstockelse och förtappelse helt hennes eget fel. Guds nådiga frälsningsvilja mot alla människor har inte upphört genom Israels fall. Tvärtom, »genom deras fall har frälsningen kommit till hedningarna», och genom att hedningar upptas som Guds folk vill Gud att Israel efter köttet skall »uppväckas till avund» (11:11), så att också judar tar emot frälsningen i Kristus Jesus. Gud vill alltjämt att judar skall komma till tro. Ännu har inte alla utvalda från Israel efter köttet upptagits i Guds rike. Det »finns också i den tid som nu är en kvarleva i kraft av en utkorelse, som har skett av nåd», har aposteln redan framhållit (11:5). Därför skall den kristna församlingen med iver verka för judarnas omvändelse, så att »deras fulltalighet» (11:12) inbärgas. [32]

Med judarnas »fulltalighet» menas hela den utkorade kvarlevan, det fulla antalet av utvalda från Israel efter köttet. På samma sätt menas med »hedningarnas fulltalighet» (11:25), inte alla hedningar, utan alla utvalda från hednafolken. Det är ett allvarligt missförstånd och i direkt strid med apostelns ord i bl.a. 11:1-10, att »judarnas fulltalighet» betyder alla judar, hela Israel efter köttet. »Om än Israels barn voro till antalet såsom sanden i havet, så skall dock allenast en kvarleva bli frälst» (9:27, Jes. 10:22f). [33]

Den kristna församlingen får alltså inte upphöra med att predika nådens evangelium för judarna. Hedningarna får inte se ned på judarna på grund av deras avfall utan skall ivrigt missionera också bland dem. Ty efterhand som »de utvalda» från detta folk upptas i de troendes gemenskap, blir det till allt större rikedom för världen. »Redan deras fall har ju varit till rikedom för världen» och »deras nederlag» (grek. hättäma) »till rikedom för hedningarna». »Hur mycket mer skall då inte deras fulltalighet bli det?» (11:12). Och ännu är inte det fulla antalet av de utvalda från Israel efter köttet upptagna i de troendes gemenskap. Att Paulus är »hedningarnas apostel» (11:13) betyder inte, att den apostoliska förkunnelsen endast tar sikte på hedningarnas frälsning. Nej. aposteln hoppas också kunna »uppväcka avund hos dem som är mitt kött», d.v.s. hans bröder efter köttet, »och frälsa några bland dem». Lyckas han med det, har hans apostlaämbete kommit till ära (11:13-14). [34]

Som en följd av förkastelsedomen över judarna har budskapet om världens försoning genom Kristi död nått ut till hedningarna. Vilken välsignelse! »Vad skall då inte upptagandet föra med sig» (11:15), d.v.s. inbärgandet av den utkorade resten, som inte drabbats av förstockelsedomen? Ty förstockelsedomen är inte total (se 11:25), utan det finns alltjämt »en kvarleva enligt en utkorelse, som har skett av nåd» (11:5). Och när hela kvarlevan av Israel efter köttet blivit omvänd till Kristus, då har Guds mål uppnåtts, då följer de dödas uppståndelse och det eviga livet. Då skall de utvalda från judafolket och från hednafolken få ta i besittning det härlighetsrike, som är tillrett åt de utvalda före världens grundläggning. [35]

En varning till de hednakristna. Läs 11:16-24!

Aposteln vill inträngande varna brevets hednakristna läsare för högmod gentemot de i otro vandrande judarna. Först betonar han att det endast finns ett enda heligt gudsfolk. Om förstlingsbrödet är heligt, så är hela degen helig. Likaså är också grenarna på ett träd heliga, om roten är helig (11:16). Utifrån dessa bilder är det alltså klart, att inte bara de första troende människorna är heliga utan också alla hedningar, som genom tron upptagits i Guds församling. De hednakristna är lika heliga som de troende patriarkerna och tillhör samma heliga gudsfolk. Men när nu judar genom sitt avfall likt grenar brutits bort från det äkta olivträdet och hedningar genom tron inympats i detta träd, så får inte dessa troende hedningar förhäva sig över de bortbrutna grenarna, d.v.s. de avfälliga judarna. De troende patriarkerna är roten i det äkta olivträdet och det är roten som bär trädet med dess grenar (11:17-18). Frälsningen kommer från judarna. [37]

Om nu de hednakristna hänvisar till att avfälliga judar brutits bort till förmån för deras inympande, skall de komma ihåg, att judar inte förkastats därför att de var judar och hedningar inympats därför att de var hedningar. Judar har förkastats »för sin otros skull» och endast om de hednakristna förblir i tron, får de vara kvar i det äkta olivträdet (11:20). Utan tro är det omöjligt att vara en levande gren i detta träd och tron utesluter förhävelse och högmodiga tankar. Den har inget annat att berömma sig av än Guds godhet i Kristus. Om de hednakristna glömmer detta och ser ned på judarna, förnekar också de att tillhörigheten till Guds församling endast grundar sig på Guds godhet. Då blir också de bortbrutna grenar (11:21-22). [38]

De hednakristna skall också besinna, att Gud är mäktig att åter inympa bortbrutna grenar, d.v.s. åter upptända tro hos judar, som nu vandrar i otro (11:23). Ty, som aposteln tidigare framhållit, inte alla judar som nu är främmande för Guds nåd i Kristus Jesus, har dragit över sig Guds förstockelsedom. Det finns alltjämt en utkorad kvarleva bland judarna. Vilka dessa utkorade är vet endast Gud och därför skall den kristna församlingen för alla predika nådens evangelium, det medel genom vilket Gud fram till den yttersta dagen inbärgar sina utkorade från både judar och hedningar. Om hedningar, som levt i otrons mörker utan gemenskap med det folk, som fått sig anförtrott »förbunden och lagstiftningen och tempeltjänsten och löftena» (9:4), nu nåtts av evangelium och därigenom »mot naturen inympats i ett ädelt olivträd, hur mycket snarare skall då inte dessa kunna inympas i sitt eget äkta olivträd, det som de efter naturen tillhör?» (11:24). Med andra ord: skall inte israeliter kunna bli medlemmar i det egentliga Israel, när hedningar kan det? Jo, förvisso. De har ju »efter naturen» tillgång till de heliga skrifterna och löftesordet, som är »Guds kraft till salighet för var och en som tror, först och främst för juden, så ock för greken» (1:16). [39]

Hedningarnas fulltalighet och hela Israel. Läs 11:25-27!

I 11:25-27 talar Paulus om hedningarnas och Israels fulltalighet (grek. pläråma) d.v.s. insamlandet av alla Guds utvalda från både hedningarna och judarna. Okunnighet om Guds frälsningshemlighet, d.v.s. hur Gud insamlar alla sina utkorade, har lett till högmod och judeförakt bland de hednakristna. Aposteln vill inte att de skall hålla sig själva för kloka, d.v.s. komma med egna och felaktiga funderingar med anledning av judarnas fiendskap mot församlingen och mot Jesus Kristus. Han stryker under att judarnas förstockelse är endast partiell och kommer att förbli partiell så länge hedningar kommer till tro (11:25). Det betyder att de hednakristna får inte sluta med att predika evangelium för judarna i tanke att den utkorade kvarlevan från judafolket redan kommit in i Guds rike och alltså förstockelsen nu skulle vara total. Nej så länge hedningar inbärgas i Guds rike genom evangelium finns det också judar som inte är förstockade och som alltså skall inbärgas genom samma evangelium. Så länge inte det fulla antalet av utkorade hedningar (»hedningarnas fulltalighet») har kommit in, har inte heller det fulla antalet av utkorade judar (»hela Israel») kommit in. [41]

När församlingen i Rom möttes av stor fiendskap från judarna, var det säkert lätt att tro, att den utvalda kvarlevan från Judarna redan kommit till tro och att därför alla judar, som alltjämt inte tog emot evangelium utan i stället förföljde Guds församling, var förkastade. Därför vill Paulus att församlingen inte skall vara okunnig om denna Guds frälsningsordning: [42]

»den hemligheten att förstockelse har drabbat en del av Israel och skall fortfara till dess hedningarnas fulltalighet har kommit in, och så skall hela Israel bli frälst.» [43]

Få ställen i Bibeln har blivit så misshandlade och missbrukade som detta ställe. Många har trott att »så» betyder »därefter» och att Paulus skulle räkna med en tid efter det att »hedningarnas fulltalighet» har kommit in. Många har också trott att »hela Israel» betyder »hela Israel efter köttet», fastän Paulus i det föregående om och om igen klargjort att endast den utkorade kvarlevan skall bli frälst, endast det egentliga Israel. »Ty Israel det är inte detsamma som alla de som härstammar från Israel» (9:6). Och »om än Israels barn (= det yttre Israel) vore till antalet såsom sanden i havet, så skall dock endast en kvarleva bli frälst» (9:27). [44]

Hur skall alltså hela kvarlevan, hela det egentliga Israel, bli frälst? Jo, så länge evangelium predikas för hedningarna och ännu inte »hedningarnas fulltalighet» (= alla utvalda hedningar) kommit till tro, finns det otroende judar, som inte är förstockade och som skall föras till tro. »Så, d.v.s. på så vis (grek. houtås betyder inte »därefter») skall hela Israel bli frälst» (11:26a). Hela den utvalda kvarlevan från Israel är inte frälst, förrän alla utvalda från hednafolken har kommit in. Och när det har skett kommer den yttersta dagen. Ty evangelium om riket skall bli predikat i hela världen »till ett vittnesbörd för alla folk, och sedan skall änden komma» (Matt. 24:14). Under hela »hedningarnas tid» skall alltså den kristna församlingen också söka inbärga judar i Guds rike och först när »hedningarnas tid» är slut, d.v.s. när den yttersta dagen kommer, har alla utvalda från judafolket kommit in. [45]

Församlingen i Rom skall alltså inte betrakta samtliga judar, som nu förföljer församlingen, som förstockade och förkastade av Gud. Gud har också bland dem sina utvalda (Gud allena vet vilka), som åter kan inympas i det egentliga Israel. Därför skall församlingen ivrigt försöka vinna också judarna för Guds rike. Ända fram till den yttersta dagen finns det en kvarleva från judafolket, som skall inbärgas. Förstockelsen är och förblir endast partiell. [46]

C. F. W. Walther framhåller följande i anslutning till Rom. 11:25-27: »Sedan judarna i två årtusenden hade framträtt som Guds folk och det såg ut, som om Gud helt hade förkastat hedningarna, så såg det nu ut som om Gud fr.o.m. nu helt hade förkastat judarna och i stället gjort hedningarna till sitt exklusiva förbundsfolk sedan judarna hade korsfäst sin Messias och överallt förföljt Messias' bekännare. Precis som judarna tidigare under självförhävelse och förakt hade sett ned på hedningarna och stolt hänvisat till sin förbundsrätt, så visade sig redan under den apostoliska tiden bland de hednakristna på liknande sätt en benägenhet att högmodigt anse bara sig själva som de utvalda och betrakta judarna som de numera förkastade. Denna benägenhet tar den helige aposteln itu med i vår text... Hemligheten består i att judafolket aldrig blir helt förstockat, att dess förstockelse alltid skall förbli endast partiell, så att så länge hedningar blir omvända, blir också judar det, och så länge hedningarnas nådatid varar, varar också judarnas nådatid. Sålunda skall aldrig den tid komma, då endast hedningar går in i Kristi rike... Gud skall hålla sitt löfte. Han skall därför allvarligt sörja för, att det alltid ända till den yttersta dagen finns ett judafolk, och vidare, att ur detsamma alltid ända till den yttersta dagen några skall bli omvända, benådade och saliga. Och så, på detta härliga, beundransvärda och tillbedjansvärda sätt skall genom Guds obegripliga trohet, sanning, barmhärtighet, tålamod och långmodighet hela det av honom i förväg utvalda Israel (11:2) bli frälst, ingen enda själ undantagen» (Lehre und Wehre, 1859, s. 329f). [47]

Det är inte många sentida kommentatorer som lika klart som Walther utlagt Rom. 11:25-27. Alltsedan Speners Pia desideria har många inom den pietistiska väckelsen fört fram tanken på en kommande allmän judeomvändelse i anslutning till denna text. Och sentida bibelkritiker som Johannes Munck, Krister Stendahl m.fl. slår följe med pietistisk teologi i denna fråga. Philippis Romarbrevskommentar (1 uppl. 1848-50), som tydligen studerats flitigt av väckelseledarna i Sverige, försvarar tanken på en kommande allmän judeomvändelse. Men när Philippi kom ut med sin kommentar i en tredje upplaga 1866, meddelade han i ett »tillägg» (s. 552-560), att han inte längre såg det möjligt att tolka Rom. 11:25-27 till förmån för tanken på hela det yttre Israels frälsning. »Redan det nionde kapitlet talar i hela sin uppläggning mot ett åt hela det yttre Israel som folk givet frälsningslöfte» (s. 552). Han hänvisar nu också till Bessers utläggning av denna text. [48]

S. Odland tillhör de bibelutläggare från vårt århundrade, som inte våldför sig på texten i Rom. 11:25-27 (se Kommentar till Romarebrevet. Övers. från norskan av M. Berglid och D. Hedegård. EFS' bokförlag, Stockholm 1939). Han skriver: »Först säges alltså här att när Israel för närvarande delvis men icke med alla enskilda israeliter är under den gudomliga förhärdelsen, så är detta ett förhållande som skall fortfara 'till dess hedningarna i fulltalig skara ha kommit in' i Guds rike. Ända till den nämnda tidpunkten skall det alltså finnas sådana judar, som omvända sig till tron på Kristus och därigenom bli delaktiga i frälsningen... Meningen med den av aposteln här nämnda tidsbestämningen kan alltså omskrivas så: 'Intill dess hednamissionen nått sitt mål eller bragts till avslutning'. Med hänsyn till Jesu ord i Matt. 24:14 betyder detta: 'intill tidens ände' » (s. 191). Det ingår i Guds frälsningsrådslut »att Israels förhärdelse, som skall råda till dess hednamissionens tid är avslutad, blott skall omfatta en del av folket. Det skall under alla tider finnas sådana, flera eller färre, i detta folk, som komma till tro» (s. 189). »Hela det sanna, det av Gud åsyftade Israel, skall bli frälst på det sättet, att det ända till hednamissionens avslutning försiggår en successiv omvändelse av flera eller färre judar, i enlighet med vad om säges i v. 25» (s. 191). [49]

Med en kombination av profetord (Jes. 59:20, 21, 10:11, 12, 27:9 och Jer. 31:31-34) visar sedan Paulus i 11:26b-27, att denna frälsningshemlighet också är Skriftens lära. Jakobs »Förlossare» har i enlighet med Skriftens löfte kommit från Sion, d.v.s. Jesus Kristus, och han har i enlighet med Skriftens löfte skaffat bort Jakobs alla synder. Denna förvärvade syndaförlåtelse erbjudes nu åt Jakob. Den är det nya förbundets gåva och genom tron på denna gåva upptas Jakob i detta förbund. Med andra ord lär Skriften, att det är genom Förlossaren Jesus Kristus och genom syndernas förlåtelse i hans namn som Jakob (= Israel) blir frälst. Därför skall församlingen predika evangelium också för Israel, också för det folk som nu är församlingens ovänner. Och något annat förbundsfolk än det som tror på syndernas förlåtelse för Kristi skull vet Gud inte av (»när jag borttager deras synder, då skall detta vara det förbund, som jag gör med dem», v. 27). [50]

Gud vill alltjämt föra alla ohörsamma till tro. Läs 11:28-32!

Judarnas ohörsamhet mot evangelium om syndernas förlåtelse och ovänskap mot församlingen i Rom är uppenbar (11:28). Men detta får inte leda till att församlingen nu undandrar dem Guds kärlek och barmhärtighet. »För fädernas skull» är de alltjämt föremål för hans kärlek. Gud kan inte ångra allt det goda, som han gjort med dem. De är alltjämt kallade till att endast förtrösta på Herren Gud och genom sin tro vara till ljus och välsignelse för alla folk (11:28-29). Gud vill alltjämt deras frälsning och det är genom evangelium om Guds allmänna nåd, som den utkorade kvarlevan från judarna skall bringas till hörsamhet. Förnuftet vill gärna dra den slutsatsen, att Guds nåd och barmhärtighet inte gäller alla, eftersom endast »få är utvalda» (Matt. 22:14, 7:14), »endast en kvarleva skall bli frälst» (Rom. 9:27). Men så är det inte. Gud vill att alla skall bli frälsta och det är genom den allmänna nåden, som Gud samlar in sina utvalda i sitt rike. [52]

Tron föregås alltid av ohörsamhet. Därför kan ohörsamma judar alltjämt bli omvända, lika visst som ohörsamma hedningar kan föras till tro. Den barmhärtighet, som kommit de hednakristna till del genom judarnas avfall, skall de nu predika också för de ohörsamma judarna. Och när judarna får höra evangelium om Guds stora barmhärtighet mot dem alla, kommer alltid några att bli omvända (11:30-32). Ty det är genom detta evangelium, som »hedningarnas fulltalighet» (= alla utvalda från hednafolken) och »judarnas fulltalighet» (= alla utvalda från judafolket) kommer in i Kristi rike. [53]

Församlingen skall alltså inte betrakta alla ohörsamma judar som hopplöst förlorade, även om de för närvarande föraktar Guds barmhärtighet i Kristus Jesus. De hednakristna skall betänka, att Gud genom sin nåd har makt att göra samma under med dessa som han har gjort med dem. Ty förstockelsen har inte drabbat alla judar (11:25), utan det finns en utkorad kvarleva (11:5, 7; 9:27), som skall inbärgas ända fram till den yttersta dagen, d.v.s. ända till dess att alla utkorade hedningar har kommit in. »Och på så vis skall hela Israel bli frälst» (11:26). Därför skall evangelium om Guds barmhärtighet för Jesu Kristi skull predikas för alla folk, också för judarna, ända fram till den yttersta dagen. [54]

Avslutande lovprisning. Läs 11:33-36!

När nu aposteln kommit till slutet av sin undervisning om Guds frälsningshemlighet, d.v.s. hur Gud fram till den yttersta dagen inbärgar i sitt rike alla sina utvalda från både hedningarna och judarna, och hur denna inbärgning inte beror på »någon människas vilja eller strävan» utan endast på Guds barmhärtighet, då kan han inte annat än utbrista: »O, vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Hur outgrundliga är inte hans domar och hur outrannsakliga hans vägar!» (11:33). Utkorelsens hemlighet övergår vida vårt förstånd. Därför skall vi inte med förståndet försöka förklara, varför somliga blir saliga och inte andra. Vi vet att förstockelsen och osaligheten helt och hållet är människans fel, en följd av hennes ovilja och ihärdiga avvisande av Guds nåd. Men vi vet också att när en människa föres från ohörsamhet till tro, bevaras i tron och blir evigt salig, då är detta helt och hållet Guds förtjänst och en följd av Guds fria utkorelse av nåd allena. Ty »vem har först givit honom något, som han alltså bör betala igen? Av honom och genom honom och till honom är ju allting. Honom tillhör äran i evighet, amen» (11:35-36). [56]

 

»Guds rike skall tas ifrån er»

Jesus predikade många gånger om den gammaltestamentliga teokratins undergång. Det yttre Israel som en särskild gudsstat skulle gå under och detta till följd av dess upprepade nådesförakt. »Den tid skall komma över dig, då dina fiender skall omgiva dig med belägringsvall och innesluta dig och tränga dig på alla sidor. Och de skall slå ned dig till jorden tillika med dina barn, som är i dig, och skall inte lämna kvar i dig sten på sten, därför att du inte aktade på den tid, då du var sökt» (Luk. 9:43-44) [1]

Israels ställning enligt det gamla förbundet liknas vid en vingård, planterad av Gud (Matt. 21:33-45, Mark. 12: 1-12) Men vingårdsmännen hade gång på gång missbrukat sin ställning och på det grövsta trotsat vingårdens herre. »Därför säger jag er, att Guds rike skall tas ifrån er och ges åt ett folk, som bär dess frukt» (Matt. 21:43). »Vingården skall han lämna åt andra vingårdsmän, som ger honom frukten, när tiden därtill är inne» (Matt. 21:41). [2]

Den gammaltestamentliga teokratins undergång är en följd av otron. Ingen kan komma in i Guds rike, som inte blir född på nytt (Joh. 3:3-8). »Den som inte hörsammar Sonen, han skall inte få se livet, utan Guds vrede förblir över honom» (Joh. 3:36). »Trodde ni Moses, så skulle ni ju tro mig, ty om mig har han skrivit» (Joh. 5:46). Genom sin otro är inte judarna Abrahams sanna barn (Joh. 8:37-44). Så yttrade sig otron i att de tog upp stenar för att kasta på Jesus (Joh 8:59) och de kom överens om »att den som bekände Jesus vara Messias, han skulle utstötas ur synagogan» (Joh. 9:22). Endast få tar emot nådesinbjudan till Guds rike. »Ty många är kallade, men få utvalda» (Matt. 22:14). »Rikets barn skall bli utkastade i mörkret därutanför» (Matt. 8:12). »Där skall då bli gråt och tandagnisslan, när ni får se Abraham, Isak och Jakob och alla profeterna vara i Guds rike, men finner er själva utkastade. Ja, människor skall komma från öster och väster, från norr och söder och bli bordsgäster i Guds rike» (Luk. 13:28-29). Människor från hednafolken tas in i Guds rike i otroende judars ställe. [3]

»Detta folks hjärta har blivit förstockat»

Jesus framhåller att profeten Jesajas profetia om att judafolket skall förstockas (Jes. 6:9-10) fullbordas, när judarna avvisar Kristus. Deras ständiga ohörsamhet har lett till att »detta folks hjärta har blivit förstockat, och med öronen hör de illa, och sina ögon har de tillslutit, så att de inte ser med sina ögon eller hör med sina öron eller förstår med sina hjärtan och omvänder sig och blir helade av mig» (Matt 13:15). Också aposteln Paulus hänvisar till profetian om judarnas förstockelse, när endast »somliga lät övertyga sig av det som han sade» (Apg. 28:24). »Rätt talade den helige Ande genom profeten Jesaja till edra fäder, när han sade: 'Gå åstad och säg till detta folk: Med hörande öron skall ni höra och dock alls intet förstå, och med seende ögon skall ni se och dock alls intet förnimma. Ty detta folks hjärta har blivit förstockat» (Apg. 28:25ff). [5]

Abrahams sanna barn

Judarna kan inte göra anspråk på att tillhöra Guds rike bara genom sin köttsliga härstamning från Abraham. Endast de troende är Abrahams sanna barn, medan de icke-troende har djävulen till sin fader (Joh. 8:39ff). »Mena inte, att ni kan säga vid er själva: 'Vi har ju Abraham till fader'; ty jag säger er, att Gud av dessa stenar kan uppväcka barn åt Abraham. Och redan är yxan satt till roten på träden; så blir då vart träd, som inte bär god frukt, avhugget och kastat i elden» (Matt. 3:9, 10). [7]

Jesus gråter över Jerusalem

Med tanke på att det yttre Israel genom sin otro dragit domen över sig, gråter Jesus över Jerusalem (Luk. 19:41f). Genom sin otro förlorar judarna Guds rike. Någon återupprättelse av det yttre Israel med samma särställning som i det gamla förbundet utlovar inte Jesus, inte heller någon allmän judeomvändelse. Tvärtom säger han att de otroende judarna skall hamna i den eviga pinan, utkastade i mörkret utanför Guds rike, samtidigt som hedningar sitter till bords i himmelriket tillsammans med Abraham, Isak och Jakob (Matt. 8:11, 12, Luk. 13:28, 29). Inte heller lovar Jesus att det yttre templet skall byggas upp igen (»ert hus skall komma att stå övergivet», Luk. 13:35) eller att det jordiska Jerusalem på nytt skall bli rikets huvudstad. »Jerusalem skall bli förtrampat av hedningarna, till dess att hedningarnas tider är fullbordade» (Luk. 21:24). Med »hedningarnas tider» menas den tid, då evangelium går ut till hedningarna, för att de utvalda från alla folk skall inbärgas i Guds rike. Och när »hedningarnas tider» är fullbordade, då kommer den yttersta dagen. Ty »detta evangelium om riket skall bli predikat i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk. Och sedan skall änden komma» (Matt. 24:14). [9]

De otroende judarna skall inte få se sin Messias igen förrän på den yttersta dagen, då »alla knän skall böja sig» och också de otroende måste erkänna »att Jesus Kristus är Herren» (Fil 2:10-11) och ge honom den ära, som de nu förvägrar honom (Luk. 23:39). Först då fälls den slutliga domen över Israel (Jer. 31:36-37), ty då har alla utvalda också från detta släkte kommit till tro och inbärgats i Guds rike. Endast de utvalda från både judarna och hedningarna är skrivna i Livets bok och blir evigt saliga. De är medborgare i det egentliga Israel, »det himmelska Jerusalem» (Hebr. 12:22). De är levande stenar i det levande och på tredje dagen återuppståndna templet, som är Jesus Kristus. Därför kommer de inte på den yttersta dagen under någon dom, ty de har övergått från den andliga döden till Livet (Joh. 5:24). De har hörsammat Jesu allmänna inbjudan till Guds rike, medan alla andra avvisat Guds nåd (Luk. 14:15-24). [10]

 

Härliga löften

Evangelium innehåller de härligaste löften: syndernas förlåtelse, evigt liv, medborgarskap i det himmelska Jerusalem, en evig sabbatsvila etc. Men genom otron förkastar människor dessa löften och störtar sig därigenom i evig olycka. [1]

På samma sätt förhåller det sig med gamla förbundets löften. Gud ger åt Abraham och hans säd de härligaste löften. Men genom ohörsamhet mot Gud förkastar en stor del av Abrahams avkomlingar dessa löften och så förbyts välsignelsen i förbannelse. [2]

Herren lovar: »Jag skall göra dig till ett stort folk» (1 Mos. 12:2). »Jag skall låta din säd bli som stoftet på jorden» (1 Mos. 13:16). »Räkna stjärnorna!... Så skall din säd bliva» (1 Mos. 15:5). »Du skall bli en fader till många folk» (1 Mos. 17:4). »Åt din säd skall jag giva detta land» (1 Mos. 12:7). »Hela det land, som du nu ser, skall jag giva åt dig och din säd för evärdlig tid» (1 Mos 13:15). »Åt din säd skall jag giva detta land, från Egyptens flod ända till den stora floden, till Frat» (1 Mos. 15:18). »Jag skall giva dig och din säd efter dig det land, där du nu bor som främling, hela Kanaans land, till evärdlig besittning» (1 Mos. 17:8). [3]

Löftena vill upptända tro

Precis som evangeliets löften gång på gång upprepas, så upprepar Herren gång på gång sina löften till Abraham och hans säd, för att folket i tro skall hörsamma Herren och inte bryta förbundet. »Du åter skall hålla mitt förbund, du och din säd efter dig, från släkte till släkte» (1 Mos. 17:9). Lyssnar man inte till Herrens ord, förkastar man Herren och den utlovade välsignelsen. När löftet upprepas för Isak, heter det: »Jag skall göra din säd talrik som stjärnorna på himmelen, och jag skall giva åt din säd alla dessa länder; och i din säd skall alla folk välsigna sig, därför att Abraham har lyssnat till mina ord och hållit, vad jag har bjudit honom hålla, mina bud, mina stadgar och mina lagar» (1 Mos. 26:4-5). Abrahams tro (1 Mos. 15:6; 22:1ff), skapad genom Guds löften, bevarar välsignelsen åt honom och hans barn: »Eftersom du har gjort detta och inte undanhållit mig din ende son, därför skall jag rikligen välsigna dig och göra din säd talrik såsom stjärnorna på himmelen och såsom sanden på havets strand; och din säd skall intaga sina fienders portar. Och i din säd skall alla folk på jorden välsigna sig, därför att du lyssnade till mina ord» (1 Mos. 22:16-18.) [5]

Om folket förblir i Herrens ord, så förblir det under välsignelsen (Jfr Joh. 8:31). Men hörsammar det inte Herrens ord, tas välsignelsen ifrån det. »Om ni nu hör min röst och håller mitt förbund, så skall ni vara min egendom framför alla andra folk, ty hela jorden är min; och ni skall vara mig ett rike av präster och ett heligt folk» (2 Mos. 19:5-6). I anslutning till detta ord framhåller aposteln Petrus, att de som inte tror kommit på fall, medan hedningar, som tidigare inte var Guds folk, nu genom tron är »ett Guds folk», »ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett egendomsfolk» (1 Petr. 1:7-l0). [6]

Otron förhindrar välsignelsen

Gång på gång varnar Herren för den olycka, som otron för med sig: »Om ni inte hör mig och inte gör efter alla dessa bud, och ni föraktar mina stadgar och om era själar försmår mina rätter, så att ni inte gör efter alla mina bud, utan bryter mitt förbund, då skall jag också handla på samma sätt mot er... Jag skall vända mitt ansiktei mot er» (3 Mos. 26:14-17). »Om nu så sker, när du har fått barn och barnbarn och ni har blivit gamla i landet, att ni tar er till, vad fördärvligt är,... då tar jag i dag himmel och jord till vittnen mot er, att ni med hast skall förgås och utrotas ur det land, dit ni nu går över Jordan för att taga det i besittning, ni skall då inte länge leva där, utan skall förvisso förgöras. Och Herren skall förströ er bland folken, och allenast en ringa hop av er skall bli kvar bland de folk, till vilka Herren skall föra er» (5 Mos. 4:25-27). [8]

Men Herren vill alltjämt ingen syndares död och erbjuder därför om och om igen sitt folk sin nåd, för att det skall vända tillbaka i tro. Ty Herren är »en Gud, barmhärtig och nådig, långmodig och stor i nåd och trofasthet» (2 Mos. 34:6). Men avfaller folket och förblir i otro, står det under förbannelsen. Över ett ohörsamt folk vilar ingen välsignelse. »På samma sätt som hedningarna, som Herren förgör för er skall också ni då förgås, därför att ni inte hörde Herrens er Guds röst» (5 Mos. 8:20). »Se, jag förelägger er i dag välsignelsen och förbannelsen: välsignelse, om ni hör Herrens, er Guds, bud som jag i dag giver er, och förbannelse, om ni inte hör Herren, er Guds, bud» (5 Mos. 11:26-28). »Herren skall rikligen välsigna dig i det land som Herren, din Gud, vill giva dig till besittning såsom arvedel, allenast du hör Herrens, din Guds, röst» (5 Mos. 15:4-5). »Herren skall upphöja dig till ett folk som är helgat åt honom, såsom han med ed har lovat dig, om du håller Herrens, din Guds, bud och vandrar på hans vägar» (5 Mos. 28:9). »Men om du inte hör Herrens, din Guds, röst... så skall alla dessa förbannelser komma över dig och träffa dig», varefter Mose uppräknar en rad förbannelser (5 Mos. 28:15ff). Och Mose fortsätter: »Alla dessa förbannelser skall komma över dig och förfölja dig och träffa dig, till dess du förgöres, därför att du inte hörde Herren, din Guds, röst och inte höll de bud och stadgar, som han har givit dig. De skall komma över dig såsom tecken och under och över dina efterkommande till evig tid» (5 Mos. 28:45-46). »Och allenast en ringa hop skall bli kvar av er, i stället för att ni förut har varit talrika såsom stjärnorna på himmelen; så skall det gå dig därför att du inte hörde Herren, din Guds röst» (5 Mos. 28:62). [9]

»De ville inte höra»

Herrens tålamod och långmodighet är obegripligt stor. Om och om igen räddar han Israel och Juda undan olycka och erbjuder dem på nytt sin nåd. »Men de ville inte höra eller böja sitt öra till mig, utan vandrade efter sina egna rådslag, i sina onda hjärtans hårdhet» (Jer. 7:24). »Säg därför till dem: 'Detta är det folk, som inte vill höra Herrens, sin Guds, röst eller taga emot tuktan» (Jer 7:28). »Herren, deras fäders Gud, skickade sina budskap till dem titt och ofta genom sina sändebud, ty han ömkade sig över sitt folk och sin boning. Men de begabbade Guds sändebud och föraktade hans ord och bespottade hans profeter, till dess Herrens vrede över hans folk växte så, att ingen bot mer fanns» (2 Krön 36:15-16). [11]

År 722 gick Israels rike under, d.v.s. de tio stammarnas rike. Herren hade sagt genom profeten Amos: »Mitt folk Israel är moget till undergång; jag kan inte längre tillgiva dem» (8:2). Och i 2 Kon. 17:23 heter det: »Till slut försköt Herren Israel från sitt ansikte, såsom han hade hotat genom alla sina tjänare profeterna.» År 587 gick också Juda rike under. Ty fastän Juda såg vad otron för med sig, lät det inte varna sig utan gick än längre i avfällighet (Hes. 23:11). »Och Herren sade: 'Också Juda vill jag förskjuta ifrån mitt ansikte, liksom jag har förskjutit Israel; ja, jag vill förkasta Jerusalem, denna stad, som jag har utvalt, så också det hus varom jag hade sagt: Mitt namn skall vara där'» (2 Kon. 23:27). [12]

Ingen total förkastelse

Men förkastandet av Israel och Juda innebar inte, att all Abrahams säd efter köttet nu var förkastad av Herren. Liksom på Elias tid (1 Kon. 19:18) finns alltjämt en utkorad kvarleva. Redan Mose hade profeterat att »en ringa hop» inte skulle drabbas av förbannelsen utan förbli Herrens välsignade folk mitt under kors och lidande (5 Mos. 4:27; 28:62).I Amos' profetia om Israels undergång heter det: »Dock vill jag inte alldeles förgöra Jakobs hus» (Amos 9:8). Hos Jesaja heter det: »En kvarleva skall omvända sig, en kvarleva av Jakob, till Gud, den väldige. Ty om än ditt folk, Israel, vore såsom sanden i havet, så skall dock allenast en kvarleva där omvända sig. Förödelsen är oryggligt besluten» (Jes. 10:21-22). [14]

Löften om ett återvändande

Så fortsätter Herren att sända profeter till Israels barn också efter Juda rikes undergång år 587. Herrens nåd och välsignelse erbjudes dem på nytt, för att därigenom den utkorade kvarlevan skall föras till tro och åter få ta Kanaans land i besittning. Redan Mose hade ju sagt: »Om du nu, när allt detta kommer över dig - välsignelsen och förbannelsen, som jag har förelagt dig - om du lägger detta på hjärtat bland alla de folk, till vilka Herren, din Gud, då har drivit dig bort, och du så vänder åter till Herren, din Gud, och hör hans röst, du med dina barn, av allt ditt hjärta och av all din själ i alla stycken, såsom jag i dag bjuder dig, då skall Herren, din Gud, åter upprätta dig och förbarma sig över dig; Herren din Gud, skall då åter församla dig från alla folk, bland vilka han har förstrött dig» (5 Mos. 30:1-3). »Ty såsom Herren fröjdade sig över dina fäder, skall han då åter fröjda sig över dig och göra dig gott, när du hör Herrens, din Guds, röst, så att du håller hans bud och stadgar, det som är skrivet i denna lagbok, och när du vänder åter till Herren din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ» (5 Mos. 30:9-10). Profetian talar sålunda inte om ett återvändande i otro utan om ett återvändande och en återupprättelse för dem, som vänder om och hörsammar Herrens röst, d.v.s. tror. Både under gamla och nya förbundets tid är det ju så, att endast de troende är Guds folk i egentlig mening. [16]

Så kom Jesajas profetia i Jes. 11:11ff, som bl.a. upprepades av Sakarja (8:1-8), att steg för steg gå i uppfyllelse efter det babyloniska rikets fall år 539). Jesaja hade profeterat: »Herren skall på den tiden en andra gång räcka ut sin hand för att förvärva åt sig kvarlevan av sitt folk, vad som har blivit räddat från Assyrien, Egypten, Patros, Etiopien, Elam, Sinear, Hamat och havsländerna» (11:11). Sakarja upprepade: »Jag skall frälsa mitt folk ut ur både österland och västerland och låta dem komma och bosätta sig i Jerusalem; och de skall vara mitt folk, och jag skall vara deras Gud i sanning och rättfärdighet» (8:7-8). [17]

»Så skall det bli en banad väg för den kvarleva av hans folk, som har blivit räddad från Assur, liksom det var för Israel på den dag, då de drog upp ur Egyptens land» (Jes. 11:16) Första gången lsrael räddades från fångenskapen och fördes till Kanaans land skedde vid uttåget ur Egypten. När nu profeten talar om »en andra gång», syftar han på räddningen från den fångenskap och förskingring, som inleddes genom assyrierna omkring år 740 och fullbordades av babylonierna 605-582 f. Kr. En rest återvände till Jerusalem efter Cyrus' edikt 538 och flera återvände senare, främst under Esra och Nehemja på 400-talet. Många av dessa kännetecknades av sorg över sina förbrytelser mot Gud och trodde på Herrens ord och löften. Även om Juda stam står i förgrunden (Messias var ju utlovad från denna stam), så är nu folket inte längre uppdelat i Israel och Juda, utan de tolv stammarna är återigen förenade. De som hävdar att endast judar från Babylonien återvände och att övriga stammar försvunnit, presenterar inte fakta. När den utlovade Messias kommer, för att genom sitt liv och sitt skuldoffer förlossa sitt folk, då kommer han till de förlorade fåren av Israels hus, inte bara till Juda stam. Sakarias och Elisabeth tillhörde Levi stam (Luk. 1:5), Hanna Asers stam (Luk. 2:36) och Paulus Benjamins stam (Rom. 11:1), för att nu ge några exempel. [18]

Fortsatt ohörsamhet

Men alltjämt förkastar de flesta från Israels tolv stammar Herrens ord och löften. De vill alltjämt inte förstå, att Herren skall förbli deras Gud och de skall förbli hans folk, endast om de lyssnar till hans röst. Liksom på Amos' tid räknar de sig som Guds folk, fastän de vandrar i otro (Amos 5). På grund av sin köttsliga härstamning och sina goda gärningar (en ytlig lagobservans utan sann tro) tror de att Herrens dag för dem blir en glädje- och segerdag. Men det blir tvärtom. »Ve er som åstundar Herrens dag! Vad vill ni med Herrens dag? Den är mörker och inte ljus (Amos. 5:18). [20]

En troende rest

Men alltjämt finns en rest ibland dem, som tror och som tillhör Guds sanna folk. De tar emot Messias och för ut evangeliet om Messias' rike och ställföreträdande gottgörelse inte bara till sina landsmän utan till alla folk. Så kommer Guds rike många hedningar till del, ja, »på den ort, där det sades till dem: 'Ni är inte mitt folk', där skall de kallas 'den levande Gudens barn'» (Rom. 9:26, Hos 2:23; 1:10). Så går löftet till Abraham i fullbordan: »Du skall bli en fader till många folk» (1 Mos. 17:4), och Jesajas profetia: »Det är för litet för dig, då du är min tjänare, att allenast upprätta Jakobs stammar och föra tillbaka de bevarade av Israel; jag vill sätta dig till ett ljus för hednafolken, för att min frälsning må nå till jordens ända» (Jes. 49:6). Och samtidigt som evangelium går ut i världen för att insamla Guds utvalda »från alla folkslag och stammar och folk och tungomål» (Upp. 7:9), ett enda folk bestående av både judar och hedningar, är gamla förbundets teokrati och frälsningsordning »nära att försvinna» (Hebr 8:13), nämligen genom Jerusalems förstöring år 70 e. Kr. [22]

»Här är inte jude eller grek!»

Så är det inte längre fråga om jude eller grek, utan alla som är döpta till Kristus utgör ett enda folk (Gal. 3:27-28). Ty »hör ni nu Kristus till, så är ni därmed också Abrahams säd, arvingar enligt löftet» (Gal. 3:29), då »har ni kommit till Sions berg, den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, och till änglar i mångtusental, till en högtidsskara och församling av förstfödda söner, som är uppskrivna i himmelen» (Hebr. 12:22-23). [24]

 

I samband med vår behandling av ämnet »Israels frälsning», har vi gång på gång stött på termen »förstockelse» eller »förhärdelse». Många har oklara begrepp om vad som menas med förstockelse. Hur kan profeten Jesaja få uppdraget att med sin predikan förstocka folket (Jes. 6:9-10)? I Matt. 13:14f, Mark. 4:12, Luk. 8:10 och Joh. 12:39f hänvisar Jesus till Jes 6:9-10, huvudstället för Bibelns lära om förstockelsen. Detsamma gör Paulus i Apg. 28:25-27, när »de förnämsta av judarna» i Rom motsade evangelium. Hur kan inte bara Jesaja utan också Jesus predika, »för att de 'med seende ögon skall se och dock intet förnimma och med hörande öron höra och dock intet förstå, så att de inte omvänder sig och tar emot förlåtelse'» (Mark. 4:12)? [0]

Vad menas med förstockelse?

Man måste skilja mellan den blindhet eller förstockelse, som kännetecknar alla oomvända människor, och den förstockelse som kommer från Gud som ett straff för människans upprepade förhärdelse och trots mot Guds ord. Förstockelse i den förstnämnda meningen talas det om i t.ex. Mark. 6:52 och Ef 4:18. Den betecknar den andliga död och blindhet, som kan botas. Men förstockelsen från Gud är ett obotligt tillstånd. Har en människa genom sin upprepade ohörsamhet och självförhärdelse dragit Guds förstockelsedom över sig, är omvändelse utesluten. [2]

Guds förstockelsedom över en människa föregås av hennes självförhärdelse. Om en person om och om igen förhärdar sitt hjärta mot den Helige Andes inflytande, som t.ex. Farao, kan Gud låta förstockelsens dom drabba den människan. Hon blir helt känslolös, blind och döv inför Guds ord och verk. Ju mer hon hör, desto mer avtrubbad och ond blir hon. »Han har förblindat deras ögon och förstockat deras hjärtan, så att de inte kan se med sina ögon eller förstå med sina hjärtan och omvända sig och bli helade av mig» (Joh. 12:40). [3]

De lutherska bekännelseskrifterna säger bl.a. följande om Guds förstockelsedom: »Att Gud förhärdade Faraos hjärta, så att han ständigt på nytt syndade och blev, ju mera han förmanades, desto mera förstockad, det var ett straff för hans föregående synder och avskyvärda våldsdåd, som han i stor omfattning och på mångahanda sätt omänskligt och mot sitt samvetes anklagande röst utövat mot Israels barn. Och då Gud lät sitt ord predikas och sin vilja förkunnas för honom, men Farao i övermod satte sig upp emot alla förmaningar och varningar, tog Gud sin hand ifrån honom. Så blev hans hjärta förhärdat och förstockat. Och Gud lät sin dom drabba honom, därför att han helt enkelt var 'skyldig till helvetets eld'» (FC SD XI, 85. SKB s. 672). [4]

Vilka är föremål för Guds förstockelsedom?

Gud hotar att förstocka alla dem, som likt det avfälliga Israel inte hörsammar Herrens ord, fastän Herren om och om igen erbjuder det sin nåd och sin välsignelse. När människor medvetet trotsar Herren och förkväver Ordets verkan, kommer det slutligen dithän att Guds ord inte längre gör något intryck på dem, att de inte längre kan se och höra. [6]

Vilket är medlet till förstockelsen?

Medlet är Guds ord och verk, i synnerhet evangelium. Hur klart predikade inte profeten Jesaja evangelium? Likväl var denna predikan inte bara ett medel till tro utan också ett medel till folkets förstockelse. De flesta tillsluter sina hjärtan för Sanningens röst, förblir i sina synder och vill inte bli omvända eller helade. Så blir evangelium för dem till sist »en lukt från död till död» (2 Kor. 2:16). Evangeliets predikan framkallar slutligen bara mer och mer ovilja och motsägelse. [8]

Är inte förstockelsen orättvis?

Förstockelsen är en Guds rättvisa dom. Gud låter sig inte bespottas, i synnerhet inte sin nåd. När en människa i övermod försmädar nåden och inte alls vill bli salig av nåd allena, då fäller Gud till sist domen över henne genom att utlämna henne i förstockelsens räddningslösa tillstånd. [10]

Förstockelsen är inledningen till slutdomen. Den kan inte upphävas eller överklagas. »Om än ditt folk, Israel, vore såsom sanden i havet, så skall dock allenast en kvarleva där omvända sig. Förödelsen är oryggligt besluten» (Jes. 10:22). Men inte förrän slutdomen kommer på den yttersta dagen skall Israels släkt upphöra att vara ett folk vid sidan av alla hednafolk (Jer. 31:36). »Först då skall jag förkasta all Israels släkt till straff för allt vad de har gjort, säger Herren» (Jer. 31:37), d.v.s. hela den otroende delen av Israel. Eftersom det ända till den yttersta dagen skall finnas en utkorad kvarleva av Israel, måste »detta släkte» finnas kvar som ett särskilt folk. [11]

Detta är skälet till att judafolket inte skall kunna utrotas. Ty ända fram till den yttersta dagen skall såväl människor från judafolket som människor från hednafolken omvändas och inbärgas i Guds rike. Fastän forntida folk som Edom, Moab, Ammons barn, filistéerna etc. försvunnit, finns alltjämt judafolket kvar, trots fruktansvärda utrotningsförsök och förföljelser. Med iver och kärlek skall den kristna församlingen predika evangelium också för detta folk, till dess att hela den utkorade kvarlevan blivit frälst. När det har skett kommer Kristus synligen tillbaka, till evig förkastelse av alla hans fiender, till evig glädje och befrielse från allt ont för alla hans utvalda, de som delat Abrahams tro och är Abrahams sanna barn. [12]

 

Det säger sig självt att en skrift av detta format inte kan bli så detaljerad, som man kunde önska. Vi måste i stort sett förbigå med tystnad en rad artiklar och böcker, som för fram ganska vanliga men dessvärre obibliska synpunkter på detta ämne. Denna genomgång av bibliska texter bör dock underlätta för läsaren att avvisa de många obibliska spekulationer om Israel och ändens tid, som så tilltalar det köttsliga sinnet. [0]

Vi har sett att Bibelns undervisning om Israels frälsning är enhetlig och klar. Av både hedningar och judar förkastar de flesta Guds frälsning. »Den port är trång, och den väg är smal, som leder till Livet, och få är de som finner den» (Matt. 7:14). Endast en kvarleva av det yttre Israel skall bli frälst enligt en utkorelse av nåd (Rom. 9:27, 11:5-7). Denna kvarleva från judafolket har inte till fullo inbärgats i Guds rike, förrän alla utkorade från hednafolken har kommit in. Därför skall den kristna församlingen också söka vinna judar för Guds rike ända fram till den yttersta dagen. Tanken på en kommande allmän judeomvändelse, verkad direkt av Gud, strider mot hela Skriften och grundar sig på en allvarlig feltolkning av Rom. 11:25-27. [1]

Har då förstockelsen av en del av Israel gjort Guds löften till Israel om intet? Ingalunda. »Ty 'Israel', det är inte detsamma som alla de som härstammar från Israel. Inte heller är de alla 'barn', därför att de är Abrahams säd» (Rom. 9:6-7). Ingen är »arvinge enligt löftet» bara därför att han är Abrahams säd efter köttet. Att räkna sig som Guds barn eller Guds folk, »arvingar enligt löftet», samtidigt som man förkastar Guds Son, vittnar om andlig blindhet. »Vore Gud er fader, så älskade ni ju mig» (Joh. 8:12). Men de som tror på Sonen, de är Abrahams sanna barn och tillhör det egentliga Israel, även om de härstammar från hednafolken. Ty genom tron har de inympats i det egentliga Israel. »Hör ni nu Kristus till, så är ni därmed också Abrahams säd, arvingar enligt löftet» (Gal. 3:29). Det finns endast ett gudsfolk och endast en rättfärdighet, nämligen trons rättfärdighet. [2]

De som ser på judarna och staten Israel på ett köttsligt sätt, d.v.s. som »arvingar enligt löftet», fastän de förkastar Jesus som Messias och Guds Son, visar ingen rätt kärlek till detta folk och låter judemissionen ersättas av en dialog och gemensamma gudstjänster. Somliga går så långt, att de hävdar att mosaiska trosbekännare »tror på den Ende Sanne Guden», har samma Messiashopp som de kristna och samma heliga skrifter, fastän de förkastar Jesus som Guds Son och Messias, förkastar det nya förbundet som den rätta fullbordan av det gamla förbundet och förkastar Nya testamentet som den rätta tolkningen av Gamla testamentet (se t.ex. Israels Väktare nr 6/1979). Men Jesu ord är entydiga: »Den som inte ärar Sonen, han ärar inte heller Fadern, som har sänt honom» (Joh. 5:23). [3]

Vi kan ha stor beundran för judarna och dagens israeler och på olika sätt söka hjälpa detta svårt sargade folk till en fristad på jorden. Men enligt Bibeln är endast de som tror på Jesus Kristus »arvingar enligt löftet». Redan Mose hotade det yttre Israel med förbannelse och förlust av arvet enligt löftet, om de inte lyssnade till Herrens ord, och han utlovade en återupprättelse som Guds folk, endast om de vände om till Herren i tro. En återupprättelse som Guds särskilda rike och folk utan »Abrahams tro» (Rom. 4:l2, 16) är Bibeln främmande för. [4]

Skälet till att Gud vid sidan av hedningarna bevarar judarna som ett särskilt folk är den hemligheten, att det fram till den yttersta dagen finns en utkorad kvarleva av detta folk. Därför skall de kristna med stor iver och kärlek predika evangelium också för judafolket intill tidens ände. [5]

Det är endast genom evangelium som Gud uppväcker sanna barn åt Abraham, både från judarna och hedningarna. Och när Gud på detta sätt inbärgat alla sina utvalda »från alla folkslag och stammar och folk och tungomål» (Upp 7:9) - och endast Gud vet när det har skett - då kommer den yttersta dagen Först då kommer Jesus Kristus synligt tillbaka och först då blir det egentliga Israel ett synligt rike. Intill dess är Guds rike osynligt (Luk. 17:20-21) och ingalunda något yttre lyckorike. [6]

Intill dess finns Guds sanna folk mitt i en ond och farlig värld, under yttre kors och vedermöda. Men de har frid med Gud och är medborgare i det sanna eller »himmelska Jerusalem», även om de bor fjärran från det jordiska Jerusalem (Hebr. 12:18, 22-23). [7]

Litteratur

Som komplement till denna skrift rekommenderas: [9]

S. Erlandsson, Guds folk Israel. Biblicums småskrift nr 1, 1974. [10]

W. Hendriksen, Isael in Propbecy. Baker Book House, Grand Rapids, Michigan, 1977. [11]

S. Erlandsson, Den lutherska läran om utkorelsen. Biblicum, Uppsala 1978. [12]

 

::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::

Hur många förbund finns det?

Skriften talar om flera olika ”förbund” om vi bara letar efter själva ordet, men egentligen finns det bara två förbund - Lagen och Löftets förbund. Förutom förbundet med Israels folk, och det nya förbundet i Jesu blod, så finns bl.a. förbundet som Gud upprättade med Noa efter flodens slut (1 Mos 9:8-17) då Gud lovade att han aldrig mer skulle utrota alla mänskliga varelser genom någon syndaflod. I strikt bemärkelse innehåller Skriften dock endast två förbund, Lagens och Nådens förbund, det gamla och det nya förbundet. Förbundet med Noa var snarare ett löfte rörande just denna sak, och tecknet var regnbågen. Liksom det Nya förbundet i Jesu blod är det ett Guds förbund, ett Guds löfte, en Guds gärning. Noa fick det av Gud och medverkade inte till dess giltighet, men fick del av det, liksom alla andra varelser på jorden. Så står detta särskilda löfte som en förebild till Nåden och Frälsningens förbund, som också är helt och hållet Guds verk. 

Lagens och Löftets förbund

Lagens och Nådens förbund var kända redan av patriarkerna. Gud uppenbarade det för dem i olika grad. Löftena till Abraham, Isak och Jakob var av två slag: dels talade Gud om det folk som skulle utgå ur dem - Israels folk - och dels talade han om den utlovade "avkomman" (singularis) som skulle komma att bli till välsignelse för "alla folk", för alla hedningar - Messias. Det senare löftet förtydligades alltmer med tidens gång ända fram till GT:s sista profeter, men det var giltigt alltsedan syndafallet då det först gavs.  Genom evangeliets löfte undfick fäderna välsignelse och blev förklarade rättfärdiga inför Gud. Det lär Jesus och apostlarna på många ställen.

Dessa dubbla löften om det gamla förbundsfolket och det nya förbundets Messias gavs alltså till Abraham och hans son (Isak) och hans sonson (Jakob) långt före det gamla förbundet kom till stånd genom profeten Moses.

Lagens förbund hör till ett särskilt folk med särskilda stammar, ett särskilt land, en särskild tid, ett särskilt tempel, en särskild gudstjänst osv. Det tjänade sitt syfte, men ingen blev frälst genom detta förbund, dvs genom dess innehåll och gärningar. Redan innan Lagens förbund slöts så hade Gud givit Evangeliets löfte, och Lagens förbund kunde inte göra löftet om intet. Aposteln Paulus förklarar: ”Ett testamente som Gud själv i förväg har gett laga kraft, kan inte upphävas av lagen som gavs fyrahundratrettio år senare, så att löftet skulle sättas ur kraft. Ty om arvet beror på lagen, beror det inte på löftet. Men åt Abraham har Gud gett arvet genom ett löfte. Varför gavs då lagen? Den blev tillagd för överträdelsernas skull för att gälla tills avkomlingen skulle träda fram, han som löftet gällde.” (Gal 3:17-19).  

Guds ord lär att lagens förbund (förbundet med Israel) ”bara är en skugga av det som skulle komma, men verkligheten själv är Kristus" (Kol 2:17). Hos Mose och profeterna finns skuggbilder av NT:s förbund, skuggbilder som t ex nådastolen, syndabocken, blodsoffren, bestänkandet med blod, templet med dess prästerskap och förordningar, och många andra avbilder av den verklighet som Jesu försoningsoffer på Golgata är. Under det att GT:s förbund var giltigt som ett fysiskt lokalt förbund, förknippat med ett särskilt folk, så är det nya förbundet ett evigt förbund som fullbordats i och med Jesu offer på korset, en gång för alla, och för alla folk. NT:s förbund är syndaförlåtelsens förbund i Guds Sons blod, ett förbund som uteslutande beror på vad Gud har gjort, inte vad vi gör eller strävar efter.

GT:s förbund pekade fram emot "Han som skulle komma". Lagen gör ingen rättfärdig, eftersom ingen kan hålla den av hjärtat så som Gud vill. Det går inte att förkasta Messias och hålla sig till GT:s gamla förordningar i hopp om att bli frälst, för både Lagen och Profeterna vittnade om Messias, Världens Frälsare. Guds ord – både i GT och NT – pekar mot Jesus Kristus. Det finns ingen annan väg till Fadern.

Är GT:s förbund "annulerat"?
Ja, låt mig svara så är: Även om judarna skulle återupprätta ett tempel, börja med de gamla offren, (och på något sätt återinsätta "levi stam" vilka skall vara de enda prästerna), då skulle de likväl inte tjäna Gud genom detta, för allt detta var ju "skuggan av det som skulle komma" och "verkligheten är Kristus". Dessutom kräver lagen inte att du försöker att hålla den, utan att du verkligen håller den, utan brist, och av hjärtat. Gör du det så är du rättfärdig genom Lagens förbund. Men en sådan lydnad kräver att du inte har någon synd alls, ja, att du är av en annan natur, att du inte är besläktad med Adam och Eva. En rätt lydnad av Lagen förutsätter att inget syndafall har förekommit, ja, att människan inte är skild ifrån Gud. Men Lagen gavs oss för att vi skall se att vi är skilda från Gud och behöver Hans Son, vår Messias, Frälsaren. 

Messias, Återlösaren, predikade först sitt evangelium för judarna, och det gjorde också apostlarna. Sedan sträckte de sin mission ut över hela världen på Kristi befallning. "Frälsningen kommer ifrån judarna", säger Jesus. Frälsaren har utgått från dem, och var förutsagd av deras profeter, och Han predikade Guds rike först till dem. Och liksom det var utlovat på många ställen i GT:s skriftställen så kom ”en utvald rest” av Israel till tro, och än idag kommer en del av dem till tro på sin Frälsare. Så skall det vara till dess Jesus kommer åter. Denna ”utvalda rest” blir inte rättfärdig genom Lagens förbund, utan genom Löftet, genom Messias, utan laggärningar.

Det gamla förbundet är inte ”fristående” så att det blir till någon nytta ifråga om frälsningen och Guds behag om man förkastar det nya förbundet, och när man tar emot det nya förbundet så kan man inte längre stå kvar i det gamla, ty Jesus är "lagens slut, till rättfärdighet för var och en som tror", och "ingen blir rättfärdig genom laggärningar" säger Skriften. Guds ord lär också att några krav på lydnad av lagens förordningar (inklusive kärleken till Gud och nästan, vilka är lagens största bud) inte får knytas till Löftet. Det nya förbundet görs om intet genom att gärningar, eller överhuvudtaget människans medverkan, knyts till det. Se Romarbrevet och Galaterbrevet. 

När Paulus talar om de två förbunden så säger han att det gamla bleknar och tynar bort under det att det nya består för evigt: "Ty om det som bleknade framträdde i härlighet, så framträder det som består i ännu större härlighet." (2 Kor 3:11). Det som bleknar och tynar bort är inte längre giltigt inför Gud, inte nu när Frälsaren har kommit. "När han talar om ett nytt förbund, har han därmed förklarat att det förra är föråldrat. Men det som blir gammalt och föråldrat är nära att försvinna." (Hebr 8:13). När Jesus återlöste världen så försvann det gamla förbundet. Det blev fullbordat i honom. Han blev ställd under lagen, och höll lagen, i vårt ställe, för att vi skulle bli rättfärdiga genom Honom.

Det gamla förbundet var inte utan brist (det tjänar ju inte människor till frälsning) och därför kom det nya förbundet (Hebr 8:7). Det nya förbundets grund är syndernas förlåtelse genom Messias blod (Matt 26:28;Hebr 8:8-12), inte laglydnad. Det gamla förbundet är nu föråldrat och det har gjort sin tjänst i tiden. Det nya förbundet var redan förutsagt (Jer 31:31-34), och i detta medföljer att det gamla upphör. Gud har inte inrättat två vägar till sig själv, utan en enda, en fullkomlig väg.

När Jesus säger att det finns en trång port och en bred port, en smal och en vid väg, och att vi skall välja den smala vägen och den trånga porten, då vill han inte säga att vi skall ”sträva hårdare på lagens väg”. De flesta människor, hedningar och religiösa, väljer ju lagens väg, den breda vägen. De som korsfäste Frälsaren kännetecknades av nitälskan för Lagen. Men få finner nådens port, den smala vägen. Paulus som före sin omvändelse var ytterst nitisk i sin strävan att hålla lagen, förkastar allt detta och säger ”genom laggärningar blir ingen människa rättfärdig … Men om jag bygger upp igen det som jag har rivit ner, då står jag där som överträdare. Ty jag har genom lagen dött bort från lagen för att jag skall leva för Gud. Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever inte längre jag utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig för mig. Jag förkastar inte Guds nåd. Om rättfärdighet kunde vinnas genom lagen då hade Kristus dött förgäves” (Gal 2:16-21). 

Enligt Guds ord blev Lagens förbund ”annulerat” genom Kristi kors

Lagens förbund upphörde inte på det sättet att Gud skulle ha ändrat sin mening eller sitt beslut, utan på det sättet att Lagens förbund sträckte sig fram till Kristi kors där det spikades fast och blev annulerat en gång för alla.

Se hur klart och tydligt Skriften lär att Lagens förbund blev spikad fast vid Kristi kors:

"Ty han är vår frid, han som gjorde de två till ett och rev ner skiljemuren. Detta skedde när han i sitt kött tog bort fiendskapen, lagen med dess bud och stadgar, för att av de båda i sig skapa en enda ny människa och så skapa frid." (Ef 2:14-15)

"Ty Kristus är lagens slut, till rättfärdighet för var och en som tror." (Rom 10:4)

"Det som var omöjligt för lagen, svag som den var genom den syndiga naturen, det gjorde Gud genom att sända sin egen Son som syndoffer, han som till det yttre var lik en syndig människa, och i hans kropp fördömde Gud synden. " (Rom 8:3)

"Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse i vårt ställe. Det står skrivet: Förbannad är var och en som är upphängd på trä." (Gal 3:13).

"Ni som var döda på grund av era överträdelser och er oomskurna natur, också er har han gjort levande med Kristus. Han har förlåtit oss alla överträdelser och strukit ut det skuldebrev som med sina krav vittnade mot oss. Det har han tagit bort genom att spika fast det på korset. Han har klätt av väldena och makterna och förevisat dem offentligt, när han på korset triumferade över dem. Låt därför ingen döma er för vad ni äter och dricker eller ifråga om högtid eller nymånad eller sabbat. Allt detta är bara en skugga av det som skulle komma, men verkligheten själv är Kristus. Låt er inte fråndömas segerkransen av någon som ger sig hän åt 'ödmjukhet' och går upp i syner av änglarnas tillbedjan och som utan orsak är uppblåst i sitt köttsliga sinne och inte håller sig till honom som är huvudet." (cit.)

Några fler bibelställen som visar att Lagens förbund inte längre gäller

"Om nu fullkomlighet kunde vinnas genom den levitiska prästtjänsten - och på den grunden hade folket fått lagen - varför måste då en annan präst träda fram, en som Melkisedek, en som inte sägs vara lik Aron? Ty om prästtjänsten ändras måste också lagen ändras." (Hebr 7:11-12).

"Så upphävs ett tidigare bud, eftersom det var svagt och till ingen nytta. Lagen åstadkom ju inte något fullkomligt. Men ett bättre hopp har kommit, och genom det träder vi fram inför Gud." (Herb 7:18-19).

"Lagen innehåller endast en skugga av det goda som kommer och inte tingen i deras verkliga gestalt. Därför kan lagen aldrig genom samma offer som ständigt år efter år frambärs, fullkomna dem som träder fram." (Hebr 10:1).

"Detta har en djupare mening: de två kvinnorna betecknar två förbund. Det ena kommer från berget Sinai och föder sina barn i slaveri, det är Hagar ... Men det himmelska Jerusalem är fritt, och det är vår moder ... Men vad säger Skriften: Driv ut slavinnan och hennes son. Ty hennes son skall inte ärva tillsammans med den fria hustruns son. Alltså, bröder, är vi inte barn till slavinnan utan till den fria hustrun." (Gal 4)

"Ty lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus." (Joh 1:17).

"Men vi vet att allt vad lagen säger, det talar den till dem som har lagen, för att var mun skall stoppas till och hela världen stå med skuld inför Gud." (Rom 3:19).

"Men vi vet att lagen är god, om man brukar den rätt och inser att den inte är till för rättfärdiga utan för laglösa och upproriska, gudlösa och syndare, oheliga och oandliga, för dem som misshandlar sin far och mor, för dråpare, för dem som utövar otukt och homosexualitet, för slavhandlare, lögnare, menedare och för alla som står emot den sunda läran" (1 Tim 1:8-10).

Till och med tempeltjänstens utformning vittnade om att ett fullkomligare förbund var ännu att vänta: "Därmed visar den helige Ande att vägen till det allra heligaste ännu inte har uppenbarats, så länge det främre rummet består. " (Hebr 9:8). Lite längre fram står det: "Bröder, i kraft av Jesu blod kan vi nu frimodigt gå in i det allra heligaste" (Hebr 10:19).själva ordet, men egentligen finns det bara två förbund - Lagen och Löftets förbund. Förutom förbundet med Israels folk, och det nya förbundet i Jesu blod, så finns bl.a. förbundet som Gud upprättade med Noa efter flodens slut (1 Mos 9:8-17) då Gud lovade att han aldrig mer skulle utrota alla mänskliga varelser genom någon syndaflod. I strikt bemärkelse innehåller Skriften dock endast två förbund, Lagens och Nådens förbund, det gamla och det nya förbundet. Förbundet med Noa var snarare ett löfte rörande just denna sak, och tecknet var regnbågen. Liksom det Nya förbundet i Jesu blod är det ett Guds förbund, ett Guds löfte, en Guds gärning. Noa fick det av Gud och medverkade inte till dess giltighet, men fick del av det, liksom alla andra varelser på jorden. Så står detta särskilda löfte som en förebild till Nåden och Frälsningens förbund, som också är helt och hållet Guds verk.

Lagens och Löftets förbund

Lagens och Nådens förbund var kända redan av patriarkerna. Gud uppenbarade det för dem i olika grad. Löftena till Abraham, Isak och Jakob var av två slag: dels talade Gud om det folk som skulle utgå ur dem - Israels folk - och dels talade han om den utlovade "avkomman" (singularis) som skulle komma att bli till välsignelse för "alla folk", för alla hedningar - Messias. Det senare löftet förtydligades alltmer med tidens gång ända fram till GT:s sista profeter, men det var giltigt alltsedan syndafallet då det först gavs.  Genom evangeliets löfte undfick fäderna välsignelse och blev förklarade rättfärdiga inför Gud. Det lär Jesus och apostlarna på många ställen.

Dessa dubbla löften om det gamla förbundsfolket och det nya förbundets Messias gavs alltså till Abraham och hans son (Isak) och hans sonson (Jakob) långt före det gamla förbundet kom till stånd genom profeten Moses.

Lagens förbund hör till ett särskilt folk med särskilda stammar, ett särskilt land, en särskild tid, ett särskilt tempel, en särskild gudstjänst osv. Det tjänade sitt syfte, men ingen blev frälst genom detta förbund, dvs genom dess innehåll och gärningar. Redan innan Lagens förbund slöts så hade Gud givit Evangeliets löfte, och Lagens förbund kunde inte göra löftet om intet. Aposteln Paulus förklarar: ”Ett testamente som Gud själv i förväg har gett laga kraft, kan inte upphävas av lagen som gavs fyrahundratrettio år senare, så att löftet skulle sättas ur kraft. Ty om arvet beror på lagen, beror det inte på löftet. Men åt Abraham har Gud gett arvet genom ett löfte. Varför gavs då lagen? Den blev tillagd för överträdelsernas skull för att gälla tills avkomlingen skulle träda fram, han som löftet gällde.” (Gal 3:17-19).  

Guds ord lär att lagens förbund (förbundet med Israel) ”bara är en skugga av det som skulle komma, men verkligheten själv är Kristus" (Kol 2:17). Hos Mose och profeterna finns skuggbilder av NT:s förbund, skuggbilder som t ex nådastolen, syndabocken, blodsoffren, bestänkandet med blod, templet med dess prästerskap och förordningar, och många andra avbilder av den verklighet som Jesu försoningsoffer på Golgata är. Under det att GT:s förbund var giltigt som ett fysiskt lokalt förbund, förknippat med ett särskilt folk, så är det nya förbundet ett evigt förbund som fullbordats i och med Jesu offer på korset, en gång för alla, och för alla folk. NT:s förbund är syndaförlåtelsens förbund i Guds Sons blod, ett förbund som uteslutande beror på vad Gud har gjort, inte vad vi gör eller strävar efter.

GT:s förbund pekade fram emot "Han som skulle komma". Lagen gör ingen rättfärdig, eftersom ingen kan hålla den av hjärtat så som Gud vill. Det går inte att förkasta Messias och hålla sig till GT:s gamla förordningar i hopp om att bli frälst, för både Lagen och Profeterna vittnade om Messias, Världens Frälsare. Guds ord – både i GT och NT – pekar mot Jesus Kristus. Det finns ingen annan väg till Fadern.

Är GT:s förbund "annulerat"?
Ja, låt mig svara så är: Även om judarna skulle återupprätta ett tempel, börja med de gamla offren, (och på något sätt återinsätta "levi stam" vilka skall vara de enda prästerna), då skulle de likväl inte tjäna Gud genom detta, för allt detta var ju "skuggan av det som skulle komma" och "verkligheten är Kristus". Dessutom kräver lagen inte att du försöker att hålla den, utan att du verkligen håller den, utan brist, och av hjärtat. Gör du det så är du rättfärdig genom Lagens förbund. Men en sådan lydnad kräver att du inte har någon synd alls, ja, att du är av en annan natur, att du inte är besläktad med Adam och Eva. En rätt lydnad av Lagen förutsätter att inget syndafall har förekommit, ja, att människan inte är skild ifrån Gud. Men Lagen gavs oss för att vi skall se att vi är skilda från Gud och behöver Hans Son, vår Messias, Frälsaren. 

Messias, Återlösaren, predikade först sitt evangelium för judarna, och det gjorde också apostlarna. Sedan sträckte de sin mission ut över hela världen på Kristi befallning. "Frälsningen kommer ifrån judarna", säger Jesus. Frälsaren har utgått från dem, och var förutsagd av deras profeter, och Han predikade Guds rike först till dem. Och liksom det var utlovat på många ställen i GT:s skriftställen så kom ”en utvald rest” av Israel till tro, och än idag kommer en del av dem till tro på sin Frälsare. Så skall det vara till dess Jesus kommer åter. Denna ”utvalda rest” blir inte rättfärdig genom Lagens förbund, utan genom Löftet, genom Messias, utan laggärningar.

Det gamla förbundet är inte ”fristående” så att det blir till någon nytta ifråga om frälsningen och Guds behag om man förkastar det nya förbundet, och när man tar emot det nya förbundet så kan man inte längre stå kvar i det gamla, ty Jesus är "lagens slut, till rättfärdighet för var och en som tror", och "ingen blir rättfärdig genom laggärningar" säger Skriften. Guds ord lär också att några krav på lydnad av lagens förordningar (inklusive kärleken till Gud och nästan, vilka är lagens största bud) inte får knytas till Löftet. Det nya förbundet görs om intet genom att gärningar, eller överhuvudtaget människans medverkan, knyts till det. Se Romarbrevet och Galaterbrevet. 

När Paulus talar om de två förbunden så säger han att det gamla bleknar och tynar bort under det att det nya består för evigt: "Ty om det som bleknade framträdde i härlighet, så framträder det som består i ännu större härlighet." (2 Kor 3:11). Det som bleknar och tynar bort är inte längre giltigt inför Gud, inte nu när Frälsaren har kommit. "När han talar om ett nytt förbund, har han därmed förklarat att det förra är föråldrat. Men det som blir gammalt och föråldrat är nära att försvinna." (Hebr 8:13). När Jesus återlöste världen så försvann det gamla förbundet. Det blev fullbordat i honom. Han blev ställd under lagen, och höll lagen, i vårt ställe, för att vi skulle bli rättfärdiga genom Honom.

Det gamla förbundet var inte utan brist (det tjänar ju inte människor till frälsning) och därför kom det nya förbundet (Hebr 8:7). Det nya förbundets grund är syndernas förlåtelse genom Messias blod (Matt 26:28;Hebr 8:8-12), inte laglydnad. Det gamla förbundet är nu föråldrat och det har gjort sin tjänst i tiden. Det nya förbundet var redan förutsagt (Jer 31:31-34), och i detta medföljer att det gamla upphör. Gud har inte inrättat två vägar till sig själv, utan en enda, en fullkomlig väg.

När Jesus säger att det finns en trång port och en bred port, en smal och en vid väg, och att vi skall välja den smala vägen och den trånga porten, då vill han inte säga att vi skall ”sträva hårdare på lagens väg”. De flesta människor, hedningar och religiösa, väljer ju lagens väg, den breda vägen. De som korsfäste Frälsaren kännetecknades av nitälskan för Lagen. Men få finner nådens port, den smala vägen. Paulus som före sin omvändelse var ytterst nitisk i sin strävan att hålla lagen, förkastar allt detta och säger ”genom laggärningar blir ingen människa rättfärdig … Men om jag bygger upp igen det som jag har rivit ner, då står jag där som överträdare. Ty jag har genom lagen dött bort från lagen för att jag skall leva för Gud. Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever inte längre jag utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig för mig. Jag förkastar inte Guds nåd. Om rättfärdighet kunde vinnas genom lagen då hade Kristus dött förgäves” (Gal 2:16-21). 

Enligt Guds ord blev Lagens förbund ”annulerat” genom Kristi kors

Lagens förbund upphörde inte på det sättet att Gud skulle ha ändrat sin mening eller sitt beslut, utan på det sättet att Lagens förbund sträckte sig fram till Kristi kors där det spikades fast och blev annulerat en gång för alla.

Se hur klart och tydligt Skriften lär att Lagens förbund blev spikad fast vid Kristi kors:

"Ty han är vår frid, han som gjorde de två till ett och rev ner skiljemuren. Detta skedde när han i sitt kött tog bort fiendskapen, lagen med dess bud och stadgar, för att av de båda i sig skapa en enda ny människa och så skapa frid." (Ef 2:14-15)

"Ty Kristus är lagens slut, till rättfärdighet för var och en som tror." (Rom 10:4)

"Det som var omöjligt för lagen, svag som den var genom den syndiga naturen, det gjorde Gud genom att sända sin egen Son som syndoffer, han som till det yttre var lik en syndig människa, och i hans kropp fördömde Gud synden. " (Rom 8:3)

"Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse i vårt ställe. Det står skrivet: Förbannad är var och en som är upphängd på trä." (Gal 3:13).

"Ni som var döda på grund av era överträdelser och er oomskurna natur, också er har han gjort levande med Kristus. Han har förlåtit oss alla överträdelser och strukit ut det skuldebrev som med sina krav vittnade mot oss. Det har han tagit bort genom att spika fast det på korset. Han har klätt av väldena och makterna och förevisat dem offentligt, när han på korset triumferade över dem. Låt därför ingen döma er för vad ni äter och dricker eller ifråga om högtid eller nymånad eller sabbat. Allt detta är bara en skugga av det som skulle komma, men verkligheten själv är Kristus. Låt er inte fråndömas segerkransen av någon som ger sig hän åt 'ödmjukhet' och går upp i syner av änglarnas tillbedjan och som utan orsak är uppblåst i sitt köttsliga sinne och inte håller sig till honom som är huvudet." (cit.)

Några fler bibelställen som visar att Lagens förbund inte längre gäller

"Om nu fullkomlighet kunde vinnas genom den levitiska prästtjänsten - och på den grunden hade folket fått lagen - varför måste då en annan präst träda fram, en som Melkisedek, en som inte sägs vara lik Aron? Ty om prästtjänsten ändras måste också lagen ändras." (Hebr 7:11-12).

"Så upphävs ett tidigare bud, eftersom det var svagt och till ingen nytta. Lagen åstadkom ju inte något fullkomligt. Men ett bättre hopp har kommit, och genom det träder vi fram inför Gud." (Herb 7:18-19).

"Lagen innehåller endast en skugga av det goda som kommer och inte tingen i deras verkliga gestalt. Därför kan lagen aldrig genom samma offer som ständigt år efter år frambärs, fullkomna dem som träder fram." (Hebr 10:1).

"Detta har en djupare mening: de två kvinnorna betecknar två förbund. Det ena kommer från berget Sinai och föder sina barn i slaveri, det är Hagar ... Men det himmelska Jerusalem är fritt, och det är vår moder ... Men vad säger Skriften: Driv ut slavinnan och hennes son. Ty hennes son skall inte ärva tillsammans med den fria hustruns son. Alltså, bröder, är vi inte barn till slavinnan utan till den fria hustrun." (Gal 4)

"Ty lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus." (Joh 1:17).

"Men vi vet att allt vad lagen säger, det talar den till dem som har lagen, för att var mun skall stoppas till och hela världen stå med skuld inför Gud." (Rom 3:19).

"Men vi vet att lagen är god, om man brukar den rätt och inser att den inte är till för rättfärdiga utan för laglösa och upproriska, gudlösa och syndare, oheliga och oandliga, för dem som misshandlar sin far och mor, för dråpare, för dem som utövar otukt och homosexualitet, för slavhandlare, lögnare, menedare och för alla som står emot den sunda läran" (1 Tim 1:8-10).

Till och med tempeltjänstens utformning vittnade om att ett fullkomligare förbund var ännu att vänta: "Därmed visar den helige Ande att vägen till det allra heligaste ännu inte har uppenbarats, så länge det främre rummet består. " (Hebr 9:8). Lite längre fram står det: "Bröder, i kraft av Jesu blod kan vi nu frimodigt gå in i det allra heligaste" (Hebr 10:19).

Seth Erlandsson